En fyra år lång dröm

Jag hittade ett gammalt dokument på min dator. Filen heter During Sundown och är en story jag började skriva på när jag var, typ, tjugofyra. Jag hade nämligen drömt samma historia i två veckors tid. Alla drömmar var inte detsamma, vissa verkade vara några kapitel fram eller bak. Jag kommer ihåg att storyn var så obehaglig att jag började skriva ner det, kändes som det bästa sättet att inte låta det vara läskigt. Istället blev det intressant!

Jag har drömt samma story i nästan fyra år, och lägger fortfarande till kapitel. Kanske det blir en bok sen? Om jag någon gång skulle orka göra något av det. Men jag tänkte i alla fall kolla igenom lite vad jag skrivit, för att se om det fortfarande gör mig illa till mods.

Like an old, washed sweater. She is staring right at me. I’m not even sure her eyelids are moving. And then she tilts her head.

Okej, så huvudkaraktären

(jag?)

(Vi säger jag, man vet ju aldrig när man drömmer men blir lättare)

möts av en stum, fett obehaglig, tjej påväg hem. Hon säger inget, och helt plötsligt står hon typ nästa mot näsa. Innan jag förstår vad som händer, cut to:

I feel drunk. No, I feel hammered. I put my hand to my forehead to wipe off the sweat, annoyed by my choice of movement which causes my head to hurt even more. It’s completely quiet. I force my head up and look around. This is the meadow but it’s not mine. The grass is not high enough and there are no flowers. And the trees surrounding this place are too thick, too dark. The sun was just setting but the orange ray is replaced with twilight blue

Så jag öppnar ögonen och ser vad som ser ut att vara ”min” gamla vanliga, hederliga, genvägen-hem-äng men det är inte samma. Den obehagliga tjejen är borta och framför mig där villaområdet kantas nu ängen av ett stort, vitt hus. Ni vet såna gamla fina trähus med en stor altan. Huset är nedsläckt förutom vid dörren på altanen. Så någon vill ju att jag ska gå in men det kommer inte hända så jag springer åt andra hållet. Men ni vet när man springer i drömmar och inte kommer någonstans? Benen blir liksom spaghetti? Så var det.

I try to turn around but my muscles wont listen to any commands. I’d pinch myself to prove my state but my arms are stuck to my waist. I count the windows of the house. Nine. You can’t count when you’re dreaming. I’m awake. And not in control of my actions. I’m crying out for help but nothing leaves my mouth.

Ugh, min hjärna är så obehaglig. I alla fall, här någonstans börjar min kropp agera på egen hand och tar mig till huset. Väl inne i den tomma hallen och dörren bakom mig stängs har jag kontroll igen. Obviously för sent för jag är redan inlåst. Självklart är också alla väggar och de få möblerna där inne mörkbruna. Hatar mörkbrunt trä, allt blir mycket mörkare än vad det behöver vara. Och här finns det bara två, dova vägg-lyktor som inte hjälper någonting.

Hon tar sig i alla fall igenom huset. På andra sidan möts hon av en stor, vacker trädgård, ännu fler hus och en massa ungdomar i hennes egen ålder. Tänk er typ så som vi sett vackra universitet på film. Här träffar hon några människor hon tycker om etc och hela storyn börjar. Premisserna här är att varje dag, samma tid, tas din kropp över av who-knows-what och du går igenom det vita huset, ut på ängen och sen väntar du. Tills någon annan dyker upp.

I’m motionless. Quiet. Lifeless. Like an old, washed sweater. I’mat what used to be my save spot. My meadow. But this time I’m one of them. A boy steps out of the airy forest and onto the grass. I get closer, but not by walking. I’m just there. I’m not moving but my body is. I try to scream, tell him to run.

I locks eyes with him. He looks at me with wonder, like I did. He tries to talk to me but I can’t hear anything. And if I did I couldn’t respond, only watch his mouth move and hands wave. Then his face changes and I realise I’m much closer. I scream at him to run again, push him away but of course nothing happens. I’m a puppet now. Still, cold. And then I tilt my head.

Så jag själv blev den stumma, fett obehagliga flickan från ängen! Och samlar nu på mig egna offer? Härifrån händer det en massa spännande saker min hjärna berättat för mig i omgångar. Jag har fortfarande inte kommit fram till slutet ännu, eller vad/vem som står bakom allting men jag hoppas det kommer snart!

Ska gå o lägga mig nu. Kanske får veta lite mer.

puss!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mitt i veckan

Min status just nu? Mår bra, trötta lungor och musikalhumör. Thomas var ute och sprang med sin löpargrupp, så jag körde en lång rutin framför badrumsspegeln. Jag mår extra bra när jag får tvätta och smörja in ansiktet länge, samtidigt som jag sjunger till musikaler!

Jobbet de senaste dagarna har gått för bra, jag har varit effektiv typ varje minut, varje timme. Stolt över mig själv. Kanske är det mitt undermedvetna som försöker kompensera för hemmaliggandet förra veckan.

Vad mer?

Torsdag: Först bootcamp med Björn Borg och Fitness Collection. Jag och Thomas ska infinna oss hos Damla 07:15! Sen ska jag och Emelie på ett event, följt med kontorsdag. På kvällen blir det AW med Kiku, på Napolyon som vanligt.

(Kämpar hårt för att få stammis-status på Napolyon)

Fredag: Ska intervjua en person till FORNI som jag hoppas kan hjälpa mig i livet. Tror resten kommer gilla det också. Sen vill jag basta – har som alla andra fastnat för HEAT by Sophia Lie. Körde det en omgång i slutspurten på min sjuka och jag tror helt ärligt att det är en av anledningarna till att slutspurten just bleb slutspurten.

Sen är det helg igen, sen vecka 21, efter det 22 och ah hörni vecka 22… Det veckoschemat ser ut såhär:

Tisdag: Bröllop i Helsingborg
Onsdag: Lillebrors student i Göteborg
Torsdag: Flyga till Färöarna från Köpenhamn

Sen är det JUNI. Herre gud, snart är det sommar ju.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gamla tabbar

Dag fyra hemma i sängen. Tydligen har människor lymfkörtlar i armhålorna, och när kroppen behöver extra hjälp för att göra sig av med ett virus använder den sig av dessa. Så jag har svullna och ömma armhålor?

I alla fall, jag har suttit och sökt efter mitt namn inne på Jennifers blogg.

(Haha, vad gör jag)

Tycker om att göra det lite då och då för att se vad vi har gjort tillsammans under åren. Oftast är Diana med i inlägget också. Vi tre blev bästa vänner på högstadiet när jag flyttade till Helsingborg. Tänk att de kallade mig 08:a då, det är inte vad jag kallas här uppe.

(Sidenote: min dialekt är en kombo av Skåne/Göteborg/Stockholm. I Stockholm kallas jag Skåning, i Skåne kallas jag Stockholmare)

(När jag pratat med mamma i telefon kallas jag GBG:are både här och där)

I alla fall. Jennifer är duktig på att dokumentera konversationer, och det här är fortfarande min största tabbe:

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tisdag

Hej!

I helgen var jag i Köpenhamn och firade Emelie som snart ska gifta sig. Emelie lärde jag känna under gymnasiet, och resten av tjejerna i gänget. Jag kom hem med en feber och Disney-bok.

(Disney-boken har jag placerat ovanför min sambos Kinfolk-böcker. Tycker det representerar vår relation väl)

Nu ligger jag i soffan och jobbar. Jag har åkt på ett virus och hoppas på att det inte blir luftrörskatarr, men känns som att vi är ganska nära, people.

*

Jag skulle dragit igång med Fitness Collections/Björn Borgs bootcamp idag men det får vänta till på torsdag. Två gånger i veckan i tre veckor ska vi prova på olika träningsformer. Så ledsen att jag missar kampsporten idag… på torsdag är det spinning!

Inte för att jag hade klarat kampsport ikväll. Jag blir som en liten sparv-unge när jag är sjuk. Viskar, snorar och piper i luftrören. Och svettas. Svettas gör man ju också.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Hur mycket vågar jag?

God morgon!

Kom precis in till kontoret. Har lyssnat på The Hunger Games soundtrack hela morgonen, hela det albumet är så magiskt. Som Twilight-albumet fast country.

Gud vad jag kan sakna att fastna för en story på det sättet man gjorde när man var yngre. Hela min vakna tid gick ut på att läsa när en ny bok från serien kommit ut. Eller så dagdrömde jag om att vara någon av karaktärerna eller hur min värld hade sett ut om händelseförloppet skett här.

Undrar om jag hade vågat ställa upp som frivillig. Förhoppningvis för någon man älskar men man vet ju aldrig hur mycket gut man har när det väl gäller.

Kommer ihåg när jag satt på nattbussen i London och en främmande man lade sin hand på mitt lår. Jag tog mig därifrån några stopp tidigare men kommer ihåg hur chockad jag var att jag inte skrek på honom att dra åt helvete. Det var ju det jag trott att jag alltid skulle göra.

Kanske för att vi satt på en buss med mycket människor. Kanske trodde jag inte att något egentligen kunde hända mig i och med det fanns andra omkring. Eller så ville jag inte skämma ut mig om jag hade fel. Fel om att han hade handen på mitt lår? Louise vafan.

I alla fall, har lyssnat på Hunger Games och tänkt på hur mycket Katniss jag är. Jag tror jag är det mer än vad jag var då. Hoppas det i alla fall.

Live-stream från hjärnan slut!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *