En fyra år lång dröm

Jag hittade ett gammalt dokument på min dator. Filen heter During Sundown och är en story jag började skriva på när jag var, typ, tjugofyra. Jag hade nämligen drömt samma historia i två veckors tid. Alla drömmar var inte detsamma, vissa verkade vara några kapitel fram eller bak. Jag kommer ihåg att storyn var så obehaglig att jag började skriva ner det, kändes som det bästa sättet att inte låta det vara läskigt. Istället blev det intressant!

Jag har drömt samma story i nästan fyra år, och lägger fortfarande till kapitel. Kanske det blir en bok sen? Om jag någon gång skulle orka göra något av det. Men jag tänkte i alla fall kolla igenom lite vad jag skrivit, för att se om det fortfarande gör mig illa till mods.

Like an old, washed sweater. She is staring right at me. I’m not even sure her eyelids are moving. And then she tilts her head.

Okej, så huvudkaraktären

(jag?)

(Vi säger jag, man vet ju aldrig när man drömmer men blir lättare)

möts av en stum, fett obehaglig, tjej påväg hem. Hon säger inget, och helt plötsligt står hon typ nästa mot näsa. Innan jag förstår vad som händer, cut to:

I feel drunk. No, I feel hammered. I put my hand to my forehead to wipe off the sweat, annoyed by my choice of movement which causes my head to hurt even more. It’s completely quiet. I force my head up and look around. This is the meadow but it’s not mine. The grass is not high enough and there are no flowers. And the trees surrounding this place are too thick, too dark. The sun was just setting but the orange ray is replaced with twilight blue

Så jag öppnar ögonen och ser vad som ser ut att vara ”min” gamla vanliga, hederliga, genvägen-hem-äng men det är inte samma. Den obehagliga tjejen är borta och framför mig där villaområdet kantas nu ängen av ett stort, vitt hus. Ni vet såna gamla fina trähus med en stor altan. Huset är nedsläckt förutom vid dörren på altanen. Så någon vill ju att jag ska gå in men det kommer inte hända så jag springer åt andra hållet. Men ni vet när man springer i drömmar och inte kommer någonstans? Benen blir liksom spaghetti? Så var det.

I try to turn around but my muscles wont listen to any commands. I’d pinch myself to prove my state but my arms are stuck to my waist. I count the windows of the house. Nine. You can’t count when you’re dreaming. I’m awake. And not in control of my actions. I’m crying out for help but nothing leaves my mouth.

Ugh, min hjärna är så obehaglig. I alla fall, här någonstans börjar min kropp agera på egen hand och tar mig till huset. Väl inne i den tomma hallen och dörren bakom mig stängs har jag kontroll igen. Obviously för sent för jag är redan inlåst. Självklart är också alla väggar och de få möblerna där inne mörkbruna. Hatar mörkbrunt trä, allt blir mycket mörkare än vad det behöver vara. Och här finns det bara två, dova vägg-lyktor som inte hjälper någonting.

Hon tar sig i alla fall igenom huset. På andra sidan möts hon av en stor, vacker trädgård, ännu fler hus och en massa ungdomar i hennes egen ålder. Tänk er typ så som vi sett vackra universitet på film. Här träffar hon några människor hon tycker om etc och hela storyn börjar. Premisserna här är att varje dag, samma tid, tas din kropp över av who-knows-what och du går igenom det vita huset, ut på ängen och sen väntar du. Tills någon annan dyker upp.

I’m motionless. Quiet. Lifeless. Like an old, washed sweater. I’mat what used to be my save spot. My meadow. But this time I’m one of them. A boy steps out of the airy forest and onto the grass. I get closer, but not by walking. I’m just there. I’m not moving but my body is. I try to scream, tell him to run.

I locks eyes with him. He looks at me with wonder, like I did. He tries to talk to me but I can’t hear anything. And if I did I couldn’t respond, only watch his mouth move and hands wave. Then his face changes and I realise I’m much closer. I scream at him to run again, push him away but of course nothing happens. I’m a puppet now. Still, cold. And then I tilt my head.

Så jag själv blev den stumma, fett obehagliga flickan från ängen! Och samlar nu på mig egna offer? Härifrån händer det en massa spännande saker min hjärna berättat för mig i omgångar. Jag har fortfarande inte kommit fram till slutet ännu, eller vad/vem som står bakom allting men jag hoppas det kommer snart!

Ska gå o lägga mig nu. Kanske får veta lite mer.

puss!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *